Flytten gick & nu ligger jag i mitt nya rum som jag flyttade till idag, själv. Vill inte sova ute i friggeboden längre, ensamt & kallt. Pappa njuter av att ha mig i sitt hus & mamma gråter glädjetårar över att se mig le i hennes famn. Ungefär så är harmonin här hemma just nu.
Vill inte skriva om hur kär jag är när jag vet att min vän mår dåligt pga sin kärlek, vill inte klaga när jag vet att det är så många som har det värre. Men jag kan inte låta bli. Att vara van vid att ha honom så nära, träffa honom när jag vill, vara med honom i obegränsad tid till att nu höra honom smälla igen bil dörren & säga 'vi ses om 2 veckor' gör mig väldigt sentimental. Har de andra nära som tar hans stora del i vardagen men det är ändå något speciellt med just honom. Längtar till att få tillbaka det fastän du smällde igen dörren för bara 12 timmar sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar