Kattlivet - vanor eller personlighet?

Jag är ju uppvuxen med katter och så. Men våra katter har alltid varit utomhuskatter & gått som dom velat. Har dessutom alltid varit emot inomhuskatter och har tyckt att det är djurplågeri. Tills jag själv bodde i lägenhet. Katter har ju som vi egenskaper som gör dom till olika "personer". Twix växte upp på ett ungefärligt ställe som p-vik. Mycket hus men ändå mycket lantligt. Han blev uppfostrad att vara utomhuskatt och blev en riktig musjägare - enligt de förra ägarna. Gör det honom att vantrivas som innekatt eller är det en vanesak? Det är det jag frågar mig själv ständigt just nu. Han jamar konstant och ställer sig vid dörren ibland. Han busar som en kattunge gör och klättrar på det mesta. I början lekte han mycket i gardnierna men då va jag hård & slängde honom därifrån så det har han slutat med. Jag är nämligen den "dumma" i våran lilla familj.. Vaknade igår kväll av att han var på diskbänken & spisen så slängde ner honom & drog ner honom på golvet & sa att han skulle sluta. Det är så man ska göra mot hundar har jag lärt mig, men lär sig katter utav det? Eftersom jag aldrig haft innekatt innan & Martin inte har haft katt alls så är vi båda lite nya fast på olika sätt när det gäller det här. 

När Twix jamar konstant i vissa perioder känner jag mig typ otillräcklig och rent av förtvivlad, ska jag gråta eller bara vara ännu mer kärleksfull mot honom? Känns ibland som att han skulle vara i ett hem där han har tillgång till att vara ute. Han skulle kunna vara utomhuskatt hos oss om vi inte bodde på andra våningen, då kommer han inte in/ut. Eller är "utomhuslivet" för honom en vanesak, han är trotsallt bara 4 månader gammal. Hur ska jag/vi bete oss egentligen? Spec när han jamar konstant fastän han får all vår uppmärksamhet.. Är lite kluven som ni märker.